Tvåtusentio. Hösten har precis börjat och jag har slutat tvivla nu. Det tjänar inget till att bara se vad som inte kommer ske när det man minst anar faktiskt händer trots allt. Förverkligas. Sommaren gav mig så mycket. Jag inser det. Jag uppskattar och älskar det.

Men ibland...

Tvivlar jag.

På mig själv. På min omgivning. Ni klarar er utan mig, jag klarar mig utan er. Sånt där ni vet. Att behövas. Att behöva... Min största rädsla är egentligen att ni ska tröttna. Fast det är befängt av mig att tänka så. Obefogat, tycker vissa. Men ni måste förstå att allt egentligen bara handlar om en och samma sak. Man ska tydligen inte lita på någon och det skrämmer mig så otroligt mycket om det måste vara så. Jag vill inget annat än att kunna lita på er. Ha den förmågan att bara kunna vara. Jag älskar er faktiskt men skulle nog aldrig våga säga det. Rädslan att förlora är för stor. Tänk om jag bara är ett plåster ni snabbt drar av när allt är över. Jag hoppas i så fall att jag är ett batman-plåster. Fast egentligen vill jag inte vara ett plåster över huvudtaget. Och innerst inne vet jag att ni inte ser mig som en liten plastbit som sitter fast på huden. Men som sagt, jag tvivlar ibland..

Jag ska sluta grubbla och fånga upp den där tron som finns där någonstans. Tron på mig själv. Den har en förmåga av att försvinna väldigt lätt och den kan vara svår att hitta.

Det finns så mycket jag ser fram emot nu i höst och framöver. Stockholm, musikal, projektarbete, student...
Det finns så mycket som både kommer ge och ta en massa energi.

Jag vill ge allt jag har och lite till och jag vill få tillbaka.

Allt blir bra till slut...