Förut blåste jag nästan bort. Nästan asså.. Det är så kallt och höstigt nu och det gick så fort. Förändringen, sommar till höst. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Känns som jag tappar bort mig ibland. Bland allt runt omkring. Inte på ett deppigt sätt. Borttappad menar jag. Att det inte är deppigt. Jag är mer uppe i det blå om ni förstår. Svävar iväg lite för lätt. Men det är ju bra. Bättre att sväva iväg än att gräva ner sig. 

Förstår inte riktigt allt heller. Hur vissa stressar och andra gör ingenting. Man tvingas skicka obekväma mail till nån man inte känner. Tigga pengar sådär fast ändå inte. För pengarna är ju mina.

Jag förstår inte riktigt allas tankegångar, men det kanske också är bra. För vad jobbigt det hade varit om allt varit helt glasklart. Det hade varit trist. 

Det som känns förträffligt bra och en gnutta underbart är att jag efter många år hittat rätt när det gäller människor. Mina människor. Mina personer. Det är faktiskt en sprudlande känsla. Jag tycker om er så mycket och jag tycker om att ni tycker om mig tillbaka. 

För så är det inte alltid, att man blir omtyckt tillbaka. Unrequited ni vet. Eller så vet ni inte. Men då kan ni googla det. 

Det blir inte så mycket klagosång i detta inlägg. Men jag vill ändå att ni ska veta att min hals börjar kännas sådär äckligt förkyld och min näsa rinner och jag nyser okontrollerat, typ på resturanger och sånt. Ganska enerverande får jag säga.

Imorgon börjar en ny vecka och jag känner nu att det är på riktigt. Skärp mig! Jag kan inte bara skjuta upp saker så som jag gör nu. Bajs. Vill inte ta studenten och sen läsa ett fjärde år. Det är fusk tycker jag. Men det händer nog inte men i alla fall. Det hade varit sjukt ovärt som man säger nuförtiden..

Det var allt jag hade.