Du är så duktig. Åh så duktig du är. Begåvad. Gåva. Du.
Du har en gåva. Begåvning.

Om gåvan tillhörde mig skulle jag visat upp den för hela världen.
Här
Eller skulle jag?

Det hade kanske varit oklokt och naivt

Jag vill bara skrika
Jag vet ju att jag kan det
Skrika

Jag har varit en tvättsvamp.  Jag har varit en vaxduk. Jag har varit en kaktus.
All skit spricker likt såpbubblor.



Det är en sådan tid nu. Då tankarna samlas. Då det förflutna bubblar upp. Då det bearbetas om och om igen. 

Det är en sådan tid nu. Då jag är tacksam. Då jag inte ångrar något. Då jag förstår allt och inget. Då jag önskar att saker var annorlunda fast precis som de är. 

Det är en sådan tid då jag är glad och ledsen. Då jag är harmonisk och uppe i varv.

Om vartannat

Det är nu jag vill att det ska hända något. Det är nu jag vill våga. Det är nu jag vill lita på magkänslan. Det är nu jag vill.

Det är en sådan tid nu då jag på ett kryptiskt sätt försöker skriva ner mina tankar. Det är en sådan tid nu då jag vill att människor ska förstå. 

Varför jag är jag, och ingen annan.

Det är en sådan tid nu då jag vill komma närmre. Det är en sådan tid då jag vill veta allt och lite till. Det är en sådan tid nu då jag inte vill veta något alls.

Det är en sådan tid nu då jag vill vara ensam. Då jag inte vill vara ensam. Då jag tror mig veta. Då jag inte vet vad jag vet.

Det är en sådan tid nu då jag kräks över mig själv för allt mitt ordbajseri. Det är en sådan tid nu då jag mår bra av att ordbajsa.

Det är en sådan tid nu.

Förut blåste jag nästan bort. Nästan asså.. Det är så kallt och höstigt nu och det gick så fort. Förändringen, sommar till höst. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Känns som jag tappar bort mig ibland. Bland allt runt omkring. Inte på ett deppigt sätt. Borttappad menar jag. Att det inte är deppigt. Jag är mer uppe i det blå om ni förstår. Svävar iväg lite för lätt. Men det är ju bra. Bättre att sväva iväg än att gräva ner sig. 

Förstår inte riktigt allt heller. Hur vissa stressar och andra gör ingenting. Man tvingas skicka obekväma mail till nån man inte känner. Tigga pengar sådär fast ändå inte. För pengarna är ju mina.

Jag förstår inte riktigt allas tankegångar, men det kanske också är bra. För vad jobbigt det hade varit om allt varit helt glasklart. Det hade varit trist. 

Det som känns förträffligt bra och en gnutta underbart är att jag efter många år hittat rätt när det gäller människor. Mina människor. Mina personer. Det är faktiskt en sprudlande känsla. Jag tycker om er så mycket och jag tycker om att ni tycker om mig tillbaka. 

För så är det inte alltid, att man blir omtyckt tillbaka. Unrequited ni vet. Eller så vet ni inte. Men då kan ni googla det. 

Det blir inte så mycket klagosång i detta inlägg. Men jag vill ändå att ni ska veta att min hals börjar kännas sådär äckligt förkyld och min näsa rinner och jag nyser okontrollerat, typ på resturanger och sånt. Ganska enerverande får jag säga.

Imorgon börjar en ny vecka och jag känner nu att det är på riktigt. Skärp mig! Jag kan inte bara skjuta upp saker så som jag gör nu. Bajs. Vill inte ta studenten och sen läsa ett fjärde år. Det är fusk tycker jag. Men det händer nog inte men i alla fall. Det hade varit sjukt ovärt som man säger nuförtiden..

Det var allt jag hade.