Ibland, eller ganska ofta, brukar jag sitta och fundera över människors inbyggda spärrar. Ni vet det där spärrarna som gör att vi inte säger vad som helst. De där spärrarna som stoppar oss från att göra galna saker.
Ibland kan spärrarna hjälpa oss, ibland hindra oss.

En del människor saknar de där spärrarna. 

Jag sitter som sagt ofta och funderar över detta. Jag kan få för mig att göra helt galna saker, som att ställa mig upp på en lektion och utropa något helt ologiskt. Eller att springa fram och tillbaka på pendeltåget. Jag kan ibland känna en stark lust att t.ex. slänga ett äpple på någon, ganska motsägelsefullt eftersom jag inte gillar att skada folk...

Är jag galen? Nej, för jag gör aldrig verklighet av mina tankar. Eller ah, ibland kanske. Men de där riktigt konstiga tankarna stannar, som tur är, kvar i min skalle.

Varför tänker jag så mycket på människors inbyggda spärrar? Jag tror det är ganska naturligt. Eller jag vill tro det. Jag kan knappast vara ensam om att ha såna här tankar... Liknade tankar i alla fall.
En annan förklaring till varför min tankeverksamhet ser ut som den gör är att jag allt som ofta önskar att folk vågade vara lite galna, crazy ni vet. Chockera sin omvärld och så där. Jag gillar galna, härliga människor. Spontanitet och impulsivitet!

Nä mina vänner, det får räcka för i natt.
Au revoir mes amis