Det där kan ha varit skolavslutningen i trean. Hur vågade jag göra det där när jag var så liten? Jag som var så blyg och försiktig på den tiden. Jag blir ju nästan stolt över mig själv.

Jag går och funderar så mycket över framtiden. Faktum är att jag funderar på det hela tiden. Det är emot mitt tänk om att leva i nuet. Men jag kan inte tygla mina tankar, dom bara hoppar på mig. Kanske för att dom trots allt är ganska aktuella. Studenten är nära.

Jag känner, att jag som kontrollfreak, borde ha någon form av plan i alla fall. Mamma säger att en utbildning efter gymnasiet alltid är bra att ha. Jag håller med henne. Men tänk om jag går och utbildar mig till beteendevetare, för det är det jag har varit sugen på längst, och sen känner jag att det känns helt fel? Åh vad svårt det här är. Alla säger att i sinom tid vet man. I sinom tid vet jag precis vad jag vill göra...

Ibland tycker jag att jag är en alldeles för komplicerad människa. Att jag simmar mot strömmen alldeles för mycket. Jag vill inte ha ett vanligt Svensson-liv, jag vill inte bara sitta och göra ingenting, jag vill inte sitta och se världen från en TV, jag vill vara mitt i det. I det som händer. Jag har känt så länge, att jag vill göra något viktigt och betydelsefullt med mitt liv. Hjälpa människor. Alla vill inte det, många nöjer sig med radhus, hund, man och två eller tre barn och tacos varje fredag. Jag respekterar och förstår att vissa vill ha det så. Men jag respekterar inte folk som inte respekterar de som vill leva ett sådant liv som jag vill.

Man måste väl få vara som man vill och göra vad man vill? Tänka utanför lådan så att säga och göra saker utanför ramarna...

Ni vet alla de där verserna om de där som inte riktigt är som alla andra, "när andra går i skolan, så sitter de på bänken och lyssnar på fröken, men det gör inte jag, för jag sitter på fröken och lyssnar på bänken, för jag är inte riktigt som andra jag..." Jag har alltid känt mig som den som inte är som alla andra. På något sätt tycker jag det är ganska fint. Empatiskt.

Jag har länge försökt göra en lista i mitt huvud över de saker i mitt liv som är absolut viktigast för mig. Förutom min familj och mina vänner. Musik och kultur hamnar högst upp. Speciellt musiken. Det kan låta så äckligt klyschigt ibland när när man säger att musik är livet.

Musik är livet. Men livet är också musik. En ännu klyschigare sak som jag brukar säga är: musiken är för mig lika viktig som luften jag andas. Usch, jag stör mig nästan på mig själv. Men det stämmer ju faktiskt ändå. Vart vill jag komma? Jag vet inte. Det tog liksom slut där. Om ni väntade på det där fantastiska avslutet ber jag om ursäkt. Men klockan är tolv och jag är trött, ha förståelse.

Detta blev ett inlägg om framtidsfunderingar och...musik? 
Man kan inte alltid slå huvudet på spiken kära vänner.

God natt!